söndag 28 april 2013

Ljuva nakenhet - en avslöjande historia (Rated PG)

Det händer naturligtvis hela tiden något, även om inte allt hamnar här. För min del har de senaste två veckorna varit fruktansvärt frustrerande. Äntligen lite varmare och nya tag med Marian och Krzysztof. Då jag är så gott som fotikapad - en bruten tå (!) gör att jag linkar fram och helst borde sitta still med foten högt upp. Vården gillar inte kombinationer av Waran, diabetes och fotskador.

Men vi har fått vårt första golv i gården. Vi insåg att allt skulle vara enklare om vi hade åtminstone en yta som inte är stampat jordgolv.


Tyvärr är bilden inte så bra, men garagegolvet syns och längst bak skall en vägg muras upp som avgränsar garaget mot tvättstuga och gäst-toa. Att vi här frångått principen att inte ha gjutna golv är dels att vi inte tror på iden med trägolv i ett garage och att det inte här finns några grundstenar som kan skadas eller tryckas ut.

Juste det, jag lovade att detta skulle handla om nakenhet. Nu kanske ni blir besvikna, men för oss är det upphetsande att se hela gården naken! All puts är borttagen och alla murar är för första gången på kanske 100 år synliga. Det har varit en spännande strip-tease för att nu fortsätta med analogin. 


En del av det som närmast liknar korsvirke som finns i den del sv stallet som vi tror byggdes först. 




 En vacker nakenhet





En liten katastrof

När putsen på västra gaveln togs bort kunde vi se att väggen inte mår riktigt bra.
Valvet ovanför den gamla dörröppningen har sjunkit ner och väggen ovanför är på väg ner. Som tur är det ju just detta som är finessen med ett valv - att stenarna låser sig själva! Förklaringen kan vara att vi breddat dörröppningen till den ursprungliga bredden och att det i kombination med puts-knackande blivit för mycket. Men vår murar-mäster Henrik har kommit med råd (ett v-järn i en fog några skift upp)...


Vad murarna berättar för oss

Redan tidigare har vi kunnat se att stallet vid något tillfälle blivit förlängt. På bilden nedan ser/anar ni skarven mellan gammalt och nytt. Detta kan man man dessutom se på att grunden är murad och inte består av grundstenar som i den gamla delen.



När vi nu ser norra väggen på boningshuset (mot vägen) ser vi dels den gamla dörröppningen som funnits där. Vi har aldrig riktigt förstått varför de hade den när finentrén var i gaveln mot väster.

Men titta en gång till så ser ni skarven till höger i bilden. Samma skarv fins på andra sidan huset (söder). Vi är därför nästan säkra på att huset en gång varit hälften så stort och byggts till. Det innebar att det boningshuset från början bestod av hall (med ingång från vägen), kök (med ingång från ladan) och ett rum.


Om vi spekulerar vidare så tror vi att historien sett ut så här: först byggdes den första delen av lagården på den dåvarande utmarken. Denna har sedan kompletterats med korsvirkesdelen som då kanske innehöll en liten boningsdel. Lagården har byggts till i ett senare skede och den första lilla delen av boningshuset byggdes. Ladan byggdes och anslöt boningshuset och lagården med varandra. Dessutom har boningshuset byggts till. Men detta återstår att utforska. Vi har god hjälp av Christer och Märit som letat fram material från lantmäteriet och kyrkoböcker.

Dags att skyla nakenheten

Efter delvis hård kamp har vi övertygat våra byggare om att vi vill och skall ha kalkputs INTE kalk-cement på våra väggar med lersten och gammalt tegel. Vi fick hjälp av Christer genom att vi gjorde ett besök på deras gård och Marian själv kunde se att det går att använda kalkputs (till och med utfört av polska byggare). Christer förklarade att vi inte vill ha raka och släta väggar utan att M skall lägga undan vattenpass och vinkelhake.




Här är det första tunna lagret av puts applicerat.











torsdag 4 april 2013

Gårdvaren har kommit!

Gårdens väktare, gårdvaren, vakthunden. I alla tider har gårdar haft en hund som väktare, som varnar för inkräktare och skrämmer bort ovälkomna besökare.

Självklart måste vår gård också ha en gårdvar. Sagt och gjort vi letade och fann det mest hotfulla och skrämmande exemplaret:


Tänk dig själv, om du var ute på illgärningar, att möta denna blick och ruskiga klor:





Denna nos kan hitta dig varhelst du gömmer dig!!

Skånsk gårdshund

Numera kallas rasen Dansk-Svensk gårdshund.

Rasen har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark, men har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön. Den har i århundraden varit gårdshund och jagat råttor, vaktat för främlingar, hållit räven borta från hönsgården, följt med på jakt, hämtat korna till mjölkning och varit sällskap åt familjen. Den fick pga. av sin nätta storlek många gånger finnas med bredvid i soffan, sängen eller på kuskbocken. Rasen räknas som Sveriges och Danmarks riktigt gamla hundraser, och är att betrakta som en genuin lantras. Den har alltså inte varit föremål för utpräglad exteriör förädlingsavel. Med begreppet "lantras" menas alltså att: rasen är gammal, anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad av intensiv förädlingsavel, eller inkorsning av främmande raser. Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, en bit levande Dansk och Svensk historia (i Sverige även Gotlandstövaren). Förr kallades rasen för skåneterrier, den gamle Dansk foxterrier, eller skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund skrabba och musehund. Rasen är ingen terrier utan snarare en pincher, den har inte det beryktade terriertemperamentet.

Seppo går sin runda