Gårdvaren har kommit!

Gårdens väktare, gårdvaren, vakthunden. I alla tider har gårdar haft en hund som väktare, som varnar för inkräktare och skrämmer bort ovälkomna besökare.

Självklart måste vår gård också ha en gårdvar. Sagt och gjort vi letade och fann det mest hotfulla och skrämmande exemplaret:

Tänk dig själv, om du var ute på illgärningar, att möta denna blick och ruskiga klor:

Denna nos kan hitta dig varhelst du gömmer dig!!

Skånsk gårdshund

Numera kallas rasen Dansk-Svensk gårdshund.

Rasen har sin hemvist i Södra Sverige och Norra Danmark, men har även funnits spridd i andra länder runt Östersjön. Den har i århundraden varit gårdshund och jagat råttor, vaktat för främlingar, hållit räven borta från hönsgården, följt med på jakt, hämtat korna till mjölkning och varit sällskap åt familjen. Den fick pga. av sin nätta storlek många gånger finnas med bredvid i soffan, sängen eller på kuskbocken. Rasen räknas som Sveriges och Danmarks riktigt gamla hundraser, och är att betrakta som en genuin lantras. Den har alltså inte varit föremål för utpräglad exteriör förädlingsavel. Med begreppet "lantras" menas alltså att: rasen är gammal, anpassad till sin levnadsmiljö och opåverkad av intensiv förädlingsavel, eller inkorsning av främmande raser. Därmed är också gårdshunden ett kulturarv, en bit levande Dansk och Svensk historia (i Sverige även Gotlandstövaren). Förr kallades rasen för skåneterrier, den gamle Dansk foxterrier, eller skånsk terrier, ännu längre tillbaka råttehund skrabba och musehund. Rasen är ingen terrier utan snarare en pincher, den har inte det beryktade terriertemperamentet.

Seppo går sin runda